hannapalms

Igår tog jag tåget till Amanda, en av mina nya kompisar från språkresan. Det var så härligt och prata om resan med någon som förstår och har varit med om samma sak. Den här resan och alla människor vi har träffat, de är en del av oss nu. När man ska förklara för någon som inte varit där, det går inte att förmedla känslan. De säger att det bara var tre veckor, det hinner inte hända så mycket. Men det gör det! Man är inte ensam mer än när man går på toa, det är alltid folk runt omkring och man kommer varandra riktigt nära. Jag saknar alla och våra knasiga upptåg så sjukt mycket och det gör mig så ont att jag bor flera timmar ifrån alla utom Amanda. 79 dagar kvar till Reunion party, det låter lite men det är en evighet. Tänk så mycket som hinner hända innan dess! Jag är kanske för känslosam, man jag tycker det är jobbigt att lyssna på låtarna som spelades på Numero Uno. På Numero Uno när vi dansade och hoppade i en klump i mitten av dansgolvet och alla tog i från tårna och sjöng SO WAKE ME UP WHEN IT'S ALL OVER, WHEN I'M WISER AND I'M OLDER. Det är sånt man minns. Jag kan stå och dansa och sjunga med till den låten någon annanstans men det kommer aldrig bli samma sak utan de personerna. Sebbe ska göra sin klassiska bakåtvolt. Det ska bara vara så. Sedan ska Per komma och rufsa om oss i håret och hoppa upp på Hubbes axlar och vara helt galen. Amanda fattade precis vad jag menar när jag säger det här, och det är tur att hon inte bor mer än en timmes tågresa bort. Jag hoppas att vi snart åker ner till våra skånska vänner och hittar en karaokebar så vi alla kan sjunga med till WE FEEL SO CLOSE TO YOU RIGHT NOW, IT'S LIKE A WATERFALL!