Kalmar minitriathlon 1.09
I onsdags var det alltså dags för det jag taggat så länge för. När jag stod i startfållan var jag illamående, så nervös var jag. Jag hade bestämt mig för att lyckas slå tiden 1.13, och jag visste att det skulle krävas oerhört hårt jobb. Jag skulle ta revansch mot mamma och visa för mig själv och alla andra att jag faktiskt kan. Det här är det enda jag fokuserat på, och om något skulle hindra mig hade jag blivit helt förstörd. När jag tänker tillbaka på det kan jag bli lika nervös igen, när jag tänker på hur lätt något kan gå fel, punka på cykeln, en fot i ansiktet på simningen, trampa snett och så vidare. Och jag ville verkligen lyckas och verkligen få bevis att all tid och träning ger resultat. 
Mamma slog mig med en knapp minut förra året, något som gjort mig väldigt ont faktiskt. Det är det som satte igång drivet till detta året, att verkligen komma före mamma. Hon startade i gruppen före mig, 5 minuter tidigare, Rasmus startade i samma som mig. Det var skönt att ha någon att babbla med i startfållan, annars hade jag väl blivit galen. Vattnet var 21 grader alltså helt okej, och starten gick 18.25. För en gångs skull tog jag det lugnt i början, ingen stress som det tyvärr brukar bli och som leder till att jag får hämta andan i flera minuter. Så jag höll ett jämnt och bra tempo och jag märkte verkligen hur mycket lättare det var att simma i år. Simmade nästan bara bröstsim men all tid jag spenderat i simhallen i vår har verkligen givit mig mycket. På dryga 13 minuter simmade jag de 520 metrarna, hela 5 snabbare än förra året. Första bytet halverade jag tiden från förra året och sedan var det full fart ut på cyklingen. Det var lite motvind på tillbakavägen men det kändes bra hela tiden och kunde snitta 33km/h 1,8 mil som vi körde. Jag kliver av cykeln i samma stund som samma, alltså hade jag knappat in de där 5 minutrarna. Vilken känsla! Jag skrek det rätt ut och publiken skrattade haha! Direkt i löpningen fick jag kramp likt förra året, men det skulle inte få stoppa mig, jag intalade mig att det kommer faktiskt gå över snart. Efter 500m var det borta och jag kunde köra på. Kände mig ganska pigg och så men upplevde ändå att det gick väldigt långsamt. Det gjorde det däremot inte fick jag veta i efterhand, snittade 4.45/km under löpningen som var 4.2km. När jag sprang i mål längs den otroligt hejande publiken, det var så fantastisk! När jag sedan tittade upp på skärmen ovan och såg mitt namn med tiden 1.09.05 tappade jag fullständigt hakan. Jag stod och skrattade och hoppade av lycka, jag var så nära glädjetårar man kan komma. Hela 14 minuter bättre än förra året, 4 minuter bättre än mina högsta förhoppningar. Aldrig hade jag trott att jag var kapabel till att klara det på den tiden. För en gångs skull är jag riktigt imponerad av mig själv. Nästa år är det fullt ös igen, det här är något jag verkligen har fastnat för, det är bara full fart framåt som gäller!
Kommentarer
Trackback
